12 december: Victor Lindgren

Lucka nummer 12 öppnas av regissören Victor Lindgren. Han har valt filmen Svälj av Ester Martin Bergsmark och Mark Hammarberg.

Ulrika Bandeira som är projektledare på Kortfilmsdagen frågade ”Vill du välja en film till kortfilmskalendern?” Först tänkte jag ”Jamen lätt! Fan va kul. Nu ska jag välja den bästa filmen i världen…” Men snabbt insåg jag att det var tokigt svårt att hitta EN kortfilm och motivera den. Jag mailade några vänner som jag vet har bättre smak än jag själv och frågade om råd men klickade inte med något förslag jag fick tillbaka. Jag insåg hur jättesvårt det är att berätta kortfilm, nästa hopplöst. Jag kunde tipsa om massa långfilmer men kortfilmer blev bara; pjufff.. ”Vare här så bra?” ”Sa den något viktigt?” ”Var den tuff eller provocerande eller banbrytande eller ens intressant?”. Och så kan jag känna när jag visar mina egna kortfilmer på biograf ”Va tänker dom just nu?” ”Vem fan vill se det här?” ”Vad är det häääär?!”. För kortfilm är snabbt in och snabbt ut. Jävla speed-dating fast på film i salong och man måste vara tyst.

Viktor Johansson, min vän och genialiska skrivarkollega, sa att jag skulle se Svälj av Ester Martin Bergsmark. Jag har sett hens filmer tidigare och gillat dem skarpt och frågade därför om en länk, och fick det. Jag började titta och förstod att jag hade sett filmen tidigare. Kanske 10 år sen? Men jag kunde inte återberätta vad den handlade om. Jag minns bara kvinnans skratt, och närbilden på hennes tänder och den där elefantpojken som blir retad och sen blir obehaglig och elak. Det var starka scener, minnen som spelades upp i huvudet på mig.

”Det får vara en liten kurd-hitler.” Nääää… säg inte så om Palme! Men nu sa du det, och jag vill bara fortsätta att se.

Film blir ofta sönderarbetad, tillrättalagd och slätstruken. Den här filmen är tvärt om, som om den vill slå sönder det där. Slå sönder sin egen form, som i mitten av Persona ungefär – när filmen går av.

Jag tycker om film som lyckas vara svensk. Eller nä, som lyckas ta tillvara på det svenska. Den där svenska, ofta obehagliga, känslan. Filmer som Äta sova dö, Mitt liv som hund, Under Gottsunda och Sånger från andra våningen är bra exempel på det. Även den här. Verkligen! Den är flippad och samtidigt väldigt naturlig. Jag känner igen mig i precis allt. Den är rakt fram på ett burdust sätt, som en fyllo som går över gränsen och säger exakt vad den tänker och känner. Men jag känner med fyllot. Och jag känner med karaktärerna. Många är svikna och utstötta av det Svenska. Längtar efter någon, längtar efter att få vara med, en plats, att någon ska se och förstå dem.

Den går in och ut genom det dokumentära och det skriva, den konstruerar scener och sammanhang, våldför sig nästan på hemmavideos. Och i detta är det ofta svårt att behålla en känsla av äkthet, men den gör det. Det är på riktigt.

Jag är svag för voice-overs. Allt jag skriver numera får voice-overs. Det är det tuffaste man kan göra i film; ha en berättarröst. Eftersom det är så svårt. Berättarröster blir ofta övertydliga och deras avsändare jobbiga eller teatrala, men här smälter det ihop som O´boy.

Och den har fångat den svenska folksjälen. Eller kanske berövat den på sin själ. Och lyssna på den! Filmen alltså. Så sjukt fint välkomponerat ljud. Okej, jag skulle kunna skriva 1000 ord till men det ska jag inte. Jag har redan stulit för mycket tid av filmen.

Hälsning: Ester Martin Bergsmark och Mark Hammarberg, ni har gjort ett mästerverk.

___________________________________________________
Svälj distribueras av Filmform och kan hyras för publika visningar.

I kortfilmskalendern presenteras en ny film varje dag. Från den 1 december till Kortfilmsdagen den 21 december.